It is him I love

Jag vet inte hur det är med er men jag är en person som har oerhört, like extremt, nära till gråt när det gäller musik. Men i princip bara vad gäller musik?? I övrigt är jag inte alls en cryer. Men med musik blir jag så lätt tagen och känner så mycket känslor, så har jag alltid fungerat. Jag blir särskilt rörd när personen i fråga har en riktigt mäktig röst, typ någon som kan gorma i falsett helt on key och hålla en tonart längre än vad jag kan hålla min anda. Jag imponeras av talang och KÄNSLA så mycket att jag literally börjar gråta rätt ut på bussen med mina hörlurar *normal*.

När jag lyssnar på gospel är det som om något händer med mig, det är alldeles för mycket av sånt som gör mig rörd. Det är kraftfulla röster som sjunger med så mycket känsla och inlevelse – jag kan aldrig nånsin hålla tillbaka tårarna.

Därför blir jag mer än extra tagen när jag lyssnar på Sam Smiths senaste album ”The Thrill of It All”. Inte nog med att skivan i sig och han + röst är helt OTROLIGA. Den har dessutom flera gospelinslag och när jag hörde dem så TJÖT jag av lycka!! Och herregud vilka starka låtar?? ”HIM” som är en historia om att komma ut, ”Pray” som är helt sinnessjukt stark där Sam sjunger om att be utan att vara troende för världen är skit……………… Äeee jag har nu gråtit så mycket till allt detta att jag är fan helt slut.

Av någon anledning har jag mycket lättare till tårar av kvinnliga röster, vet inte varför men det är ett mönster jag kan utläsa ur min låt-till-tår-ratio. Men äntligen har jag hittat en man som *gör det för mig* hahahahhaha. Lyssna för rys, gråt och MÄKT! Också obs att gråtet är en bra gråt ni vet?? Inte bara ledsengråt utan sån gråt man får kraft från!